Det där med att ”ta rummet”

Du har säkert mött människor i ditt liv som går in i ett rum och… märks. Och då menar jag inte skränigt eller att de tar över sammanhanget, utan de har någon som drar andra till sig. De är… magnetiska.

Dels så vill jag tro att det finns strategier för att lära sig att ”ta rummet”, men jag hävdar faktiskt att det är betydligt enklare än så. Det handlar (enligt min uppfattning) om att programmera om sitt mindset till att helt enkelt tillåta sig själv att få vara den man är. Att se sig själv som värd/värdig, om du så vill.

Jag tror att de som väljer/vill/vågar ”ta rummet” är bekväma med sin egen person och inte riktigt bryr sig om den inre kritikern. Den kanske finns där – kanske inte – men utan en framträdande roll. Dessutom tror jag att de har förstått att de är önskade i de sammanhang som de befinner sig i – något vi så ofta (ja, även jag ibland) glömmer. Utmaningen är att påminna sig själv i rätt tid, innan eventuella självtvivel träder fram.*

Omslagsbilden? Ja… vi hade en dansföreställning på Boulevardteatern i Stockholm. Det här är från mitt solo (modern dans = lite kläder = sorry about that), som pga tidsbrist i repetitionerna fick bli helt improviserad. Jag kunde välja att inte göra den, att göra den blygt och försiktigt, eller att… ta rummet. Jag tog rummet.

*Det finns många fler ”knep” som jag själv har använt och som har funkat tämligen framgångsrikt för mig i 46 år. Jag är öppen för att dela med mig av dem under föreläsningar, workshops och individuell coaching (se Elite Mindset – coaching). Välkommen med din förfrågan.